anna och coco

jag insåg precis att jag har 55 dagar kvar med Karinna. när insikten kom bröt jag ihop helt, hur kan 10 månader gå så fort!? ett passande citat är "det är som om du håller i dig i bara naglar hängandes över ett stup" det är just den känslan jag har. jag känner att jag kvävs fast andas ändå, som om jag drunknar av luften jag andas... det är en otäck känsla och jag mår riktigt dåligt just nu. jag tror jag äntligen nått botten, det känns okej för nu måste jag bara klättra uppåt. jag orkar inte berätta om de senaste dagarna trots att de har varit underbara. nu ska jag ta en kall dusch och sluta lyssna på musik som får mig att må sämre. jag ska åka ut till Karinna imorgon och göra precis som jag brukar. jag ska rykta länge, rida mycket och uppskatta sista tiden med henne. och inte gråta. jag får inte gråta. de får inte ha rätt om mig, de som har vetat att det här skulle hända hela tiden. positiva tankar. inga tårar. fan. det är försent.