anna och coco

En film spelas i mitt huvud. Jag och pappa sitter på bänken på parkeringen utanför stallet och väntar. Det är 1a september 2010. Det är så väldigt tyst. Det enda som hörs är löven som prasslar i vinden , enstaka hästar som gnäggar och mina fingrar som trummar på bordsskivan. Minsta lilla ljud som kunde liknas vid en hästtransport fick mig att hoppa en halvmeter. Den dagen fick jag Karinna. Hon skulle vara min i 278 dagar. Nu sitter jag och skriver på den 278e dagen, i min säng med hakan vilandes på en kudde som är dyblöt ännu en gång. Jag kollar tillbaka på mina misstag, skrattar till, rynkar pannan och fäller en tår. I 278 dagar har jag levt som i en dröm. Min häst är min bästa vän. Vi känner varandra utan och innan, hon vet att jag är en mes som hoppar till för det mesta och minen hon får när jag hoppar till och hon står kvar och bara kollar på mig som ett frågetecken är oprisbart. Precis som allt annat. Vi är ett sjukt equipage, så lika men ändå så olika, men det klickar. Jag kollar tillbaka till allt som har varit och inser att jag skulle ge allt för att det inte ska vara slut men det är det och snart är det dags att vända blad.

Jag kommer fortsätta att skriva. Och trots att jag sa i september att jag skulle sluta rida efter Karinna så är det fysiskt omöjligt att göra det så låt mig underhålla er med mitt sökande efter en ny häst. Vi tar små steg i taget och börjar med häst under sommaren. Sen till hösten vill jag gärna träna och tävla. Helst på underbara Aspvik med trevliga människor, gulliga hundar, fina hästar och duktiga tränare. Nu ska jag gråta ifred och förbereda mig på att gå upp tidigt imorgon.



Je t'embrasse